Vad är nexusklyvning egentligen?

Har du någonsin googlat på ”nexusklyvning”? Inte? Om man gör det i februari 2025 så får man hela tre träffar.

Den här språkvetenskapliga termen mötte jag första gången för över tio år sedan. Den nämndes i förbifarten. Kanske ville någon bara glänsa? Men jag hade precis börjat på Språkkonsult­programmet vid Stockholms universitet, led ingen brist på obskyra termer att lära mig och parkerade den därför i ett mentalt väntrum för behandling om tio år eller så.

Den skyldiga termdropparen minns jag inte. Men jag ska säga att termen har suttit tålmodigt i väntrummet sedan dess. För i klassisk termdropparanda gavs ingen förklaring, och jag har nöjt med mig att tro att jag typ fattar.

Därför skriver jag den här texten. Dags att kalla in patienten, storma serpen¹ och som fjärde sökträff göra nexusklyvningen mer tillgänglig för kommande generationer.

Vad är nexus?

Låt oss börja med att dissekera ordet nexusklyvning självt och ta oss an nexus.

Nexus betyder kort och gott ’förbindelse’.

Inom språkvetenskapen tillåter man sig vara lite mer specifik. En nexus är, enligt Svenska Akademiens grammatik, en särskild relation mellan två led där inget är underordnat det andra. Svensk ordbok definierar den som en ’språklig förbindelse mellan två begrepp som förutsätter varandra’.

Det vanligaste exemplet är nog förbindelsen mellan subjekt och predikatsled i en sats:

Vi pratar om nexusklyvning.

Där är vi subjekt, och pratar om nexusklyvning är predikatsled. Ingetdera är underordnat det andra. Subjektet och predikatsledet förutsätter varandra.

Här kunde det finnas ett stycke om vad klyvning är. Men grammatisk klyvning är samma sak som ved-, atom- och potatisklyvning. Därför låter jag det vara lite parentetiskt.

Så vad händer när man tar en grammatisk yxa (atomreaktor, kökskniv) och klyver denna förbindelse? Och hur ser det ut? Låt oss undersöka de tre Googleträffarna.

De tre träffarna på Google

Sinebrychoff får svårlästa brev

I ”Handel med konst: Språk och dialog i Paul Sinebrychoffs brevsamling från sekelskiftet 1900” ² redogör Ruut Korpinen för periodisk meningsbyggnad som hon saxat ur tjuvlästa brev från konsthandlare till bryggeridirektören och konstsamlaren Paul Sinebrychoff. I den Sinebrychoffska brevssamlingen hittar hon – tro’t eller ej – nexusklyvning:

Dess vidare öden, innan det i somras förvärfvades af Palm, äro höljda i det djupaste mörker.

Korpinen definierar nexusklyvning som ett fenomen där en bisats placeras mellan subjektet och predikatet (och ger en Gösta Holm cred för både term och definition).

Hon redovisar sedan förekomsten av hela fem nexusklyvningar i brevsamlingen. Detta efter att ha konstaterat att ”det formella svenska skriftspråket traditionellt har präglats av långa och komplicerade meningar”. Jo, jag tackar hälsar bryggeridirektör Sinebrychoff.

Nexusklyvningen tycks inte ha varit den enda strategi som brevskrivarna tog till för att göra korrespondensen så ansträngande som möjligt:

På förhand tacksam för det stora besvär jag förorsakar Eder, anhåller jag äfven om att få veta huruvida jag, ifall jag reflekterar på några af dessa målningar, skall vända mig direkt till firman Bukowski eller om jag får besvära Eder med uppdraget, själffallet emot ersättning!

Bengt granskar Gösta

Den andra träffen tar oss till Bengt Kinnander som granskar ”Epoker och prosastilar: Några linjer och punkter i den svenska prosans stilhistoria” av Gösta Holm (ja, det är samma Gösta). Bengt bjuder läsaren på två textstycken (som du får slå upp själv om du mot all rimlig förmodan fattat intresse). Jag nöjer mig med huvuddragen i innehållet:

I ena hörnan har vi ett juridiskt rättsfall från 1963, som handlar om en förvirrad hemmansägare som trodde att kontoristen Roland Dölfors var en älg (spoiler: det var han inte) och ”påsköt” denne. I andra hörnan har vi en bit prosa där någon under sensommaren blir kär i Teresa. Betydligt trevligare historia såhär spontant.

Bengt, vår ivrige analytiker, konstaterar:

”Huvudsatsen är kluven och inskotten i sin tur uppspaltade genom »nexusklyvning»”. (Här använder Bengt gåsögon som citattecken för att göra oss extra uppmärksamma.)³

Nu när Bengt har vår andäktigaste uppmärksamhet, slår han med all önskvärd exakthet fast:

”Det är långt mellan subjekt och predikat.”

Om jag räknar rätt är det som längst 23 ord mellan subjekt och predikatsverb i älgincidenten. Långt som i Stockholm–Kiruna via Kairo (och Kramfors) med andra ord. På den sträckan får man inte bara plats med bisatser, utan även några prepositionsfraser.

En terminologisk soft spot

Och så har vi den tredje träffen: Ett Facebookinlägg från Grammatikdagen 2013. Där dyker termen upp i en kommentar från Jonas Bergenfalk, en språkkonsultkollega, som avslöjar att han har ”en soft spot för nexusklyvning”.

Inget mer. Ingen definition, inget exempel. Bara en enkel grammatisk kärleksförklaring.

Vilket är symptomatiskt. För nexusklyvningen tycks vara en sådan term som språkfolk gärna droppar mer eller mindre i förbifarten. Men tack vare Gösta och hans uttolkare kan jag nu skriva ut min patient: termen är inte så värst komplex, även om en nexuskluven mening gärna blir det.