Innan kaffet kallnat av Toshikazu Kawaguchi

– Har du läst den där kaffeboken?

– Menar du ”Innan kaffet kallnat”?

– Mmm, jo den ja.

– Ja, lite småmärklig bok, va. Det är nåt udda med hur den är skriven.

– Eller hur. Det känns som att man ser det som händer från samma fysiska vinkel genom hela boken.

– Den är ursprungligen en pjäs. Så inte så konstigt. Jobbigt att byta kulisser hela tiden. Eller flytta på publiken.

– Störde du dig också på upprepningarna? I varje liten berättelse så upprepades samma detaljer om miljön. Hela proceduren med kaffet var nästan copy-paste från en gång till en annan.

– Mjo, fast det är kaske en del av grejen. Det ger en viss rytm. Varje berättelse är en pjäs i pjäsen. Och den måste kunna stå på egna ben.

– Tacksamt om man har dåligt minne i alla fall!

– Haha.

– Heh.

– Jag tycker att boken var mysig ändå. Fast å andra sidan tycker jag alltid att japansk magisk realism är mys.

– Det säger mer om dig än om boken.

– Jo.

– Hur skulle det sälja in boken i en mening eller fyra då?

– I det lilla kafé Funiculi Funicula har man serverat kaffe och tidsresor i över hundra år. Resenären måste sitta på en specifik stol, får inte lämna stolen och kan inte ändra på det som skett. I boken får man följa flera som väljer att resa trots de omständliga reglerna. Vad driver dem till att åka? Och vad händer om kaffet kallnar innan de kommer tillbaka?

– Jag tänkte mer hur du skulle förklara för en kollega på lunchen. Och det där är typ fem meningar. Men visst.

– Varsågod!